Green Day
Nu har jag sett dom!
Dom har ju aldrig varit några egentliga idoler, eller för den delen en grupp som jag regelbundet lyssnat på. Jag tillhör förmodligen dom som kan Bascet Case utan och innan, When I Come Around sissodär, och dom starkast lysande spåren på American Idiot. Där tar det i regel stopp; det har aldrig blivit nån närmare djupdykning i övrigt. Jag äger dock en limiterad specialutgåva av Dookie, som jag haft sen jag fick min första CD-spelare (på stenåldern)... Men vilken konsert det var, helt fantastisk. Både jag och Frida var helt lyriska när vi gick därifrån. Konstaterade att band med flera konsertmoment, inte bara robotiska låtbyten, där den ena låten avlöser den andra, är betydligt mer intressanta och roliga att lyssna på. Billie Joe drar upp folk på scenen, uppmanar till stagedives, och slänger över micen till... vanliga dödliga. Underbart! Mellansnacket var genuint och okonstlat, sänkte inte tempo eller stämning; det var intressant och kul. Over and all helt makalöst bra konsert!
Förbandet, Primadonna, tyckte jag inte alls var bra. Fick lite Bullet-vibbar från AC/DC-konserten i somras. Jag vet inte, jag kanske är orättvis mot båda förbanden, men det känns som det efterapas så mycket, det känns inte genuint eget. Dom tar av sig sina skjortor, spelar riff med gitarren bakom nacken, och det känns bara så... jag vet inte, stereotypiskt, som att dom omedvetet parodierar rock n' roll. Känns mest larvigt... Well well, dagen efter bjöd Sara på fin frukost (vi bodde hos henne i Vendelsö), och sen styrde vi kosan in mot Gamla Stan jag och gumsan. Strosade omkring där, såg spöket av Bellman, åt på fin restaurang och såg en klon av Johannes, och tog det härligt lugnt. Jag köpte av något nutidsmodifierad version av Dickens julsaga, och Frida köpte, helgen till ära, en Green Day-biografi. Vi tog en fika på Mojo, och sen var dagen i princip slut. Vi åkte hem framåt kvällningen och konstaterade att "ja, detta var en mycket bra helg" :-)).
Annars då, jag har försökt komma över en upplaga av Tiggarens Opera, men det var svårare än vad jag trodde. Hittade en från Penguin Classics på Adlibris, men den var tillfälligt slut (såklart). Tror inte jag hinner läsa den nu, innan vi drar iväg till Helsingborgs Stadsteater för att skåda vår gode vän Johannes. Håller på och läser den femte Harry Potter-boken nu, The Order of the Phoenix, och just nu ser chanserna goda ut att hinna läsa ut hela serien innan novembers slut. Och jag gillar dom, fantastisk fantasi! Vad som inte ser lika ljust ut är arbetsutsikterna på Örebrokompaniet. Jag, tillsammans med dom andra extraanställda, har fått ge vika för lågkonjukturen. Åtminstone är det den förklaringen som vi fått... Vet inte vad jag tror om det.. Turismen i Örebro, så vitt jag vet, går väldigt bra.... hmm. Det blir mycket ledig tid framöver, vilket jag inte ser som ett problem, tvärtom. Dock så blir min finansiella situation något.. pekuniärt besvärlig. Vad som händer i framtiden känns, i samband med detta, ganska intetsägande. Den där tomheten känns i nuläget lite skrämmande påtagligt. Jag vet inte vad som händer. Att planlöst plugga och hoppas på ett skribentbreak som stundtals känns avlägset, funkar ju inte... i längden. Allt löser sig, men det verkar som det på riktigt är dags att skaffa sig "en rejäl utbildning". Suck, dags att bli lite mer vuxen.
It's a rollercoaster indeed :-)
Men, märk väl... smilegubben smilar ändock fortfarande.
Svunna tider #2
Idag har jag bara tagit det lugnt.
Jag har på börjat en liten idé som grott i huvudet sen en tid tillbaka.
Den inbjuder till återblickar.
Jag har bloggat i ett antal år nu, och idag har jag nästan läst igenom allt som jag har skrivit.
Jag tänkte att jag skulle sätta ihop några stycken text till en helhet som i sin tur påbjuder nått slags tema.
Jag tänkte ta vara på dom stunder då skrivandet liksom lutat åt det lite mera luddiga, det lite mer poetiska.
Man kan säga att jag dissikerat mitt skrivande idag, och det är lite lustigt, för jag ser nån sorts utveckling i det hela, vilket jag inte gjort tidigare.
Jag blir bättre på att uttrycka mig, tycker jag själv iaf.
Det började med en trip down memory lane, men sen upptäckte jag, till både min förtjusning och förvåning, att jag blev inspirerad av mig själv.
Det händer inte varje dag, i princip aldrig.
Vanligtvis så inspireras jag av film, musik, andra människor, men sällan av mig själv.
Känns väldigt kul.
Som omväxling :-)
All läsning inbjöd dock inte bara till arbetet kring vad detta ska resultera till, själva slutmålet av den egentliga idéen; utan det blev dessutom en ganska mångbottnad lässtund i flera avseenden.
När man läser saker som man skrivit, som sedan distanserar sig i år, så tenderar det inte sällan i att man känner hur man kände just då när man skrev det; man minns, och man minns detaljerat.
Fantastisk företeelse tycker jag, som ett invärtes fotografialbum.
Framförallt kände jag en ganska stark saknad från tiden då Johannes bodde i Örebro, då alla var samlade.
Det var en annan tid då, 2006; det var väldigt annorlunda mot nu.
Det var en tid som i stort var präglad av startgropar.
Åtminstone för mig, men jag vet att jag talar för många av mina vänner också.
Det är en blandad känslokompott, men mest så var det en härlig tid, och detta säger jag utan att på nått sätt förringa tillvaron som råder nu; det blir bättre hela tiden tycker jag.
Upp och ner såklart, men sträckan som stundtals går i fel riktning kompenseras ofta med att man efteråt går dubbelt så långt framåt.
Det fanns saker som jag saknade; jag saknade min kammare på Väster och jag saknade när vapenbröderna var samlade.
Söndagshäng saknade jag, inte för att söndagshäng helt och hållet är raderat, men kontinuiteten finns inte kvar, och känslan av hur viktigt det var - det finns inte kvar.
Kanske behövs det inte längre, men det betvivlar jag.
Vill inte tro det.
Till nånting annat:
Spotify är fantastiskt, jag säger det igen!
Jag upptäcker ny musik hela tiden; Glasvegas, Easybeats, The McCoys, Skeeter Davis, Otis Taylor, Hoffmaestro, och nya låtar av Dylan (lyssna på Not Dark Yet för att nämna en), Brucan, Queen och massa annat.
Jag har ju lagt på mig vanan att ibland tipsa om lite musik, som jag själv tycker är väldigt bra, och många av dessa har jag själv glömt bort att jag lyssnat på.'
Kombinationen Spotify och bloggsträckläsning var därmed en given hit, vilket adderade den där känslan av att åka bakåt några år i tiden.
Fantastiskt!
Glasvegas för övrigt; mycket bra band!
Gillar den skotska engelska accenten som fullkomligt går bananas.
Får lite samma aha-upplevelse som när jag lyssna på August and Everything After med Counting Crows för första gången, åtminstone i bemärkelse av att låtarna fastnar på en gång, plus att vartenda jävla spår är bra.
Annars så skiljer dom sig åt ganska rejält rent musikaliskt.
Lyssna på följande låtar; It's My Own Cheating Heart That Makes Me Cry, Geraldine, Daddy's Gone, S.A.D. Light.
Nu sitter jag på jobbet.
Ovanstående rader skrev jag för några dagar sen.
Det händer nada här idag.
Steff har varit iväg och köpt värsta tårtbiten som vi ska kalasa på här strax.
Den här dekadenta välviljan som omger mig just nu är ett gissel.
Man borde inte klaga, men nu när jag ligger i hårdträning så verkar det som att alla godsaker har en magnetisk dragningskraft till mig.
Disciplinen ställs på prov, och just idag känns det som att mitt report card kommer ha ett fetstilt "U" på sig. Dammit...
Igår hände det en bra grej.
Min fina röda Kronan-cykel har varit offer för stöldverksamhet.
Det är ju naturligtvis inte bra, MEN:
Min käre far påträffade av en tursam händelse cykeln utanför ett ATG-ombud.
En annan tursam händelse uppenbarade sig strax efteråt när en polisman stannar till efter att vi vinkat in honom från gatan.
Minuterna innan har han sett en välkänd missbrukare trampa på min röda Kronan, och denne missbrukare var av så att säga tvivelaktig karaktär, vilket i sin tur ledde polismannen att helt och hållet tro på mitt och pappas ord om att detta var mitt åk.
Jag fick tillbaka cykeln på plats, polisen fick missbrukaren att låsa upp den, och jag kunde glatt vandra iväg med min cykel utan att polisen behövde ta in den, skriva rapport och sedan lämna ut den till mig.
Det finns rättvisa i världen!
Nu ska jag återgå till arbetet.
Att titta på:
* Flickan
* Män som hatar kvinnor
* Flyga drake
* Mammut
* Wall E
Se inte Martyrs
Fiolsträngarna ljuder, blåsinstrumenten tar över, det basuneras, tonerna flyger över rummet.
Slagverken adderas till kompotten, vilken magnifik ingrediens, den sista touchen, perfektion!
Musiken färgar tillvaron; osynligt men ljudligt, och därmed stigande synligt, introvärt spelfilm.
Overtyren är historia, crescendot överspelat, finalen närmar sig, det eskalerar, väggarna skakar, och nu...
...orkar jag inte vara pretantiös längre.
I Wadköping ska det spelas klassisk musik!
Eller s.k. relaxing tunes, men det leder bara till att man blir dåsig och trött.
Jag väljer klassisk musik, åtminstone när kunder och turister gör sitt inträde i Wadköpings Besökcenter.
Annars blir det mest Hundra Höjdare på kanal5's webbTV.
Det var inte alls min mening att raljera över klassisk musik där i inledningen.
Jag vet faktiskt ingenting om klassisk musik; den kunskapen hos mig är vad man skulle kunna kalla obönhörligt begränsad.
Och det menar jag i den bemärkelsen att filmkompositioner är utmanövrerade ur ekvationen, för det vet jag med säkerhet desto mer om.
Men klassisk musik, som i Mozart, Beethoven, Chopin, Wagner, och alla dom där - nada!
Det är dock ett av höstens projekt; att faktiskt utnyttja mitt jobb och gå på fler konserter med den Svenska Kammarorkestern.
Jag tänkte mjukstarta med att gå och titta på Arméns Musikkår 12/10.
Det handlar visserligen om musik komponerat av John Williams, filmmusik, men what the häck, det blir en mjukstart :-)
Gillar man filmmusik så bör man rimligtvis tycka om klassisk musik också.
Det är ju lite samma koncept, sätta toner på scenarion och så vidare.
Ett annat höstprojekt är att läsa alla Harry Potter-böcker.
Jag har redan börjat och är nu inne på tredje boken; The Prisoner of Azkaban.
Hittils tycker jag det är hur trevlig läsning som helst, otroligt fantasifullt och fängslande tycker jag.
Dessutom, inte nödvändigtvis, lämpade endast för dom yngre, det finns helt klart ett underhållningsvärde även för dom äldre, utöver det rent fantasifulla (som är en icke åldersbunden företeelse).
Jag ska dock lämna det nu, och skriva mer om det framöver i min andra blogg: www.playitsam.blogg.se.
Mycket film har det blivit den senaste tiden.
Gott och mindre gott och blandat.
Såg en fruktansvärt dålig och intetsägande historia härom kvällen.
Martyrs hette den, regisserad av en fransk man som heter Pascal nånting.
Den lanserades som en ännu mer brutal variant av Hostel och Saw, så egentligen så hade man ju kunnat räkna ut med lillfingret att detta inte skulle vara särskilt bra (inte för att Saw inte är bra, men själva nivån av äckel är väl ungefär vad finner värt att titta på).
Hur som helst, det här var bara smaklöst; totalt frosseri i tragedi och mänskligt lidande.
Där Saw hade en viss poäng, var Martyrs fullkomligt poänglös, och då blir våldet liksom helt intetsägande; det enda man frågar sig är varför man illusterar det överhuvudtaget.
Kändes nästan perverst.
Huruvida filmen är poänglös ska jag väl vara lite försiktig med att diskutera, men om den hade någon form av poäng, som förmodligen då gjorde sig gällande i slutet, så var transportsträckan dit inte i det närmaste värd att ta sig igenom.
Vi stängde av den efter halva sträckan iaf, Frida började må illa, och jag blev bara arg.
Däremot så kan rekommendera någon av följande:
Förstår inte alls lockelsen till sån film.
Samma sak med Eden Lake - se den inte.-
Bara skit.
Däremot...
Att titta på:
* Farväl Bafana, baserad på boken skriven av Nelson Mandels fångvaktare
* Ice Age III
* Inglorious Bastards
Dagen efter
Det står nu klart när jag tittat på ett avsnitt av Hundra Höjdare där ovannämde gästar.
Väldigt kul.
Jag sitter här och är rekordeligt bakis faktiskt.
Jag har druckit fyra glass apelsinjuice och ätit tre små wienerbröd, plus maaassa vatten.
Mår inte speciellt dåligt, jo lite, är snarare väldigt seg, urvattnad skulle man kunna kalla det.
Och det är sjukt varmt här på jobbet, så miljön underlättar väl inte min festapokalyptiska situation.
Men, men, det känns värt, jag hade kul igår.
Jag, Jonas, Eric och Kalle förfesta på Skolgatan; satt på Kalles balkong, drack öl, lyssna på musik, och samtalade.
Igår, tillskillnad från idag, var det perfekt väder; alldeles lagom varmt.
Sedan försvann vi iväg till slottet en sväng; där fanns det kladdkaka och jordgubbar.
Detta inmundigades naturligtvis tillsammans med lite mera öl - en kombo som knappast kan beskrivas som kittlande för smaklökarna.
Klockan vandrade iväg, och vi styrde kosan mot Strömpis.
Väl därinne så körde vi sedvanligt efter 1-2-3-principen, det vill säga jag tar första, du tar andra, han tar tredje-regeln.
Väldigt bra, och faktiskt skonsamt, rent ekonomiskt.
En mojito, en white russian, och några öl senare, gick vi tillbaka till slottet.
Vi fick en rundtur av marinerad karaktär, och jag tyckte det var fantastiskt spännande - ensamma på Örebro slott mitt i natten, i rikssalen, i köken, på vinden, överallt.
Jag ska understryka att jag inte alls var speciellt kaxig; jag hyser en enorm respekt för sånt här.
Agnostiker tycker jag inte bara är ett vackert ord; det är en underbar företeelse också - man kallar sig inte troende eller religiös, men det låter sjukt mycket coolare än att kalla sig ateist.
Även om ateism också är tro, hur motsägelsefullt det än må låta, så har det en ganska trist klang.
Skitsamma, vi var på slottet och... det hände inget, tyvärr.
Nånstans så ville jag nog att det skulle hända något.
Efter detta, styrde vi dock cyklarna mot Tybble, inget Max den här gången, men väl en mosbricka på Statoil.
Tydligen så snarkade jag osedvanligt guturalt inatt enligt min väna dam.
Jag betedde mig faktiskt riktigt underligt dessutom har jag fått höra.
Tidigare i sommar har jag skådespelat lite; något som jag tycker att jag genomförde ganska bra, och då en väldigt blåblodig herre.
I sömnen så inkarnerade han uppenbarligen min kropp igen, för Frida sa att jag vid ett tillfälle yttrade Hurra, hurra!, med ett sånt där pompöst tonläge.
Det måste ha sett väldigt konstigt ut.
Det är intressant för övrigt, när man sover, hur hjärnan fungerar.
Som bekant så driver man ju ut vatten är kroppen kopiöst när man tar några rackare, man går på toaletten både en och två och tre gånger, och så vidare.
När jag varit ute på galej och lägger mig i sängen för att sova, så drömmer jag nästan alltid samma sak.
Jag drömmer att jag är jättetörstig och att jag följaktligen dricker vatten, och alltid ur för små behållare så törsten aldrig släcks.
Jävligt coolt hur hjärnan signalerar till kroppen att vätska behövs, och att det händer hela tiden.
Det slår aldrig fel; har druckit dåligt med vatten innan jag somnar, så drömmer jag, vaknar tillslut, och blir tvungen att gå upp och dricka vatten.
Idag firar jag och Frida 2-årsdag.
Det blir indisk restuarang i afton, och most certainly en bio.
Ganska enkelt, men helt klart ett vinnande koncept :-)
Som jag tycker om den tjejen för övrigt, hon är helt underbar!
Det är hon och jag, still going strong :-))
Nu ska jag göra kaffe.
Peace!
Läs min andra blogg också!
www.playitsam.blogg.se
Sliten, disträ och filmiskt berikad
Det är fantastiskt!
Musik, musik, musik!
Jag har slutat laddat ner, åtminstone for now.
Jag nojar över att det kan bli kostsamt annars, och det vore rekordeligt drygt.
Nu lyssnar jag på Regina Spektor, Springsteen, Melpo Mene och Otis Taylor.
Annars sitter jag här och mår sissodär ärligt talat.
Rent fysiskt alltså; kroppen känns sliten och matt.
Jag misstänker att jag slarvat med maten dom senaste dagarna, samtidigt som jag konditionstränat väldigt mycket.
Känner mig matt, och har ont i magen :-(
Stundtals mår jag lite illa dessutom :-((
Blev en god frukost till följd av detta iaf; rökt makrill på yougurtbröd, mannakvikk med jordgubbssylt och... och ... ett glas pucko i sin syndiga fullkomlighet :-)
Rent disciplinmässigt så går det bra med träningen nu.
Jag är motiverad och känner mig stark när jag springer, cyklar, intervallar eller styrketränar.
Det går bra, men kroppen signalerar vilodag nu.
Jag vet inte om det är på grund av träningen, men jag finner mig själv vara mer disträ än någonsin.
Jag slarvar bort både det ena och det andra, hittar det igen och blir förvånad... mycket märkligt.
Det värsta med att vara disträ är för övrigt inte nödvändigtvis att man glömmer saker och är allmänt virrig, utan snarare den drabbade omgivningens växande misströ på hur skärpt man är.
Om det är nånting som saknas nånstans så riktas i allt större utsträckning blickarna mot den knasige Tommy.
Jag förstår inte det jag.... ;-)
Lite störigt, men man skördar det man sår antar jag.
Mamma säger att det är ett signum för den konstnärliga personligheten, och det tar jag en komplimang, kanske kan jag använda det som en ursäkt framöver iaf :-)
Man börjar ana sommarens slut.
Augusti gör snart sitt inträde, det blir mörkare ute, och för mig börjar allt lugna ner sig nu.
Min sommar har redan passerat känns det lite som; alla stora utflykter är gjorda, och nu stundar mest jobb.
Thåström som jag hade tänkt gå på i Karlskoga får jag hoppa över eftersom jag inte har råd, och det var väl i princip den sista riktiga utflykten som jag planerat in.
Möjligtvis åker jag ner en sväng till Malmö, men det lutar åt september nu.
Jag måste verkligen spara på slantarna den här månaden.
Många utgifter stundar.
I förrgår var jag på en drinkblandarkväll i källaren på Örebro slott.
Det blev väl inte riktigt så kul som jag trodde att det skulle bli.
Fruktdrinkar är inte min grej heller; alldeles för syrligt och sötsliskigt .
Men kvällen hade sin charm ändå, som jag och Jonas sa.
En blandning av Sharonfrukt, äpple, kiwi, granatäpple, fruktsoda och vodka rekommenderar jag emellertid inte, fyfan...
Det enda som smaklökarna stimulerades av var gin blandat med ginger ale eller tonic water.
Vad har hänt annars?
Jag har skrapat upp knän, höft och hand; detta i min berusade upprymdhet efter ett mycket vacker fotbollsmål ensam en kväll på Ölmbrotorps fotbollsplan.
Fråga Oscar; han känner till hela historien.
Jag har sett väldigt mycket bra film på sistone, se listan längre ner.
.......
Mest jobbat eller tagit det lugnt.
Nu ska jag dricka te och titta på några avsnitt av Oz, sen ska jag måla (som jag försöker återuppta).
Jag har en Dylan-tavla som väntar på att bli klar.
Att titta på:
* Public enemy
* Crazy, inte jättebra (handlar om Hank Garland, så om man gillar 50-tals rock 'n roll så är det underhållande och stundtals intressant)
* De ofrivilliga
* Factory Girl, inte heller jättebra (handlar om Edie Sedgewick och Andy Warhol, så om det finns intresse tycker jag du ska se den)
* Första sessången av Entourage (på tv-serien-fronten är jag sjukt ouppdaterad, så jag har på allvar först upptäckt den här serien nu, den är bra, bra, bra)
Hej då!
Glöm inte att läsa min nya blogg www.playitsam.blogg.se
Raining in Wadköping...
... lyder inte textraden i Counting Crows mycket fina Raining in Baltimore.
Det regnar i Wadköping idag.
Det regnar nog överallt idag.
"Och här puttrar kaffet, så trevligt", sa just en äldre dam i en äldre dam-duo.
Det är lite tråkigt här idag, men ändock ganska trevligt.
Regnet smattrar där utanför, och snart ska jag dricka kaffe och äta munkar :-))
Lyssna för övrigt på Brandi Carliles cover på ovannämda bit.
Ja... nu har jag och Frida varit i Borlänge på Peace and Love.
Det var sannerligen en... upplevelse.
På gott och ont, mest gott.
Men innan jag kommer till det så måste jag bara göra en kort avstickare:
Om du nångång befinner dig i Borlänge och känner ett okristligt sug efter pizza, då ska du inte gå till följande hak:
Pizzeria Milano på Borganäsvägen 20A.
Vilket skitställe!
Man betalar uppskattningsvis mellan 60-70 kr för en standardpizza (no fanzy stuff) stor som en mindre tallrik.
Sedan tillkommer alla dessa dolda avgifter som man liksom blir varse om efter att dessa satans lakejer dragit ditt kort; serviceavgift och kortavgift.
Sedan får man dessutom ha med i beräkningarna att dessa herrar, förlåt, satans lakejer, gärna "räknar fel".
Fridas nota slutade nånstans nära hundralappen (det ska väl nämnas att hon köpte en cola också, men ändå...), för en blygsam pizza, alltså ingen super kebab deluxe.
Fast då sa vi till, och då fick hon tillbaka hela fem kr (!).
Tack....
Jävla sopor...
Ska inte skriva så mycket mer om detta, men någon service var det knappast tal om; "här får ni er pizza på en avriven bit kartong, platsbestick har ni i hörnet, precis under menytavlan... ja precis, den vars maskintryckta priser vi tejpat över med gaffatejp...".
Jag skämtar inte.
Nu har jag varnat er!
Titta gärna in på min nya blogg - www.playitsam.blogg.se - som är betydligt mer nischad än denna.
Så... Peace and Love i övrigt:
Festivalområdet, alla band, vädret = hur bra som helst!
Vi såg:
* Sofia Karlsson
* Backyard Babies
* A Camp
* Lars Winnerbäck
* Volbeat
* Mötley Crüe
* Perssons Pack
* Parken
* Henry Rollins
Vi drack tyvärr inte så mycket öl.
Ingenting faktiskt.
Men... vi åt Ben & Jerry-glass :-))
Inte så rockigt, men gott!
Vi åt fish and chips.
Halvrockigt, och gott!
Men ingen öl...
Mest berodde det nog på festivalcampingen, vilket var det stora minustecknet.
Tydligen blir man utplacerad av funtionärer på Peace and Love.
Minns inte att det var så på Roskilde...
Vi blir iaf placerade mitt i en halvcirkel av små (förmodligen) festivaldebuterande stockholmare, medelålder 18-19 år.
Fyyyyyyyfan vilka idioter!
Dom körde nått projekt, typ reclaim lediga förfest-gräsplätten, som praktiskt taget stod till deras förfogande innan jag och Frida parkerade vårat tält där.
Visserligen så festas det ju in absurdum på såna här platser, men dessa ungdomar måste ha varit besatta av djävulen.
Planen från deras sida var iaf att göra det så djävulskt som möjligt för mig och Frida.
När vi kom tillbaka efter en mycket dålig konsert av Mötley Crüe, så hade samtliga yngeläckel barikaderat sig utanför vår tältöppning, och strategiskt placerat en baslåda med skitmusik en centimeter från vår tältduk.
Vi palla med detta i en kvart typ, sen så sa vi åt dom!
Vi gjorde någon slags inofficiell deal att vi skulle flytta på oss dagen efter, och i gengäld skulle dom vara tysta.
My ass att dom var!
Vi sov inte mycket den natten...
Runt sju-åtta-tiden så börja dom varva ner.
Dom där idiotiska stockholmarna har vi kastat en Lamia-förbannelse över nu, vilken får sin förklaring om man sett Drag me to Hell.
Den svarta getabocken is coming for you!
En av idioterna hade däckat mitt i solen dagen efter, med en aorta som säkert pulserade i 180.
I vår mest ondskefulla stund så hoppades vi väl att han skulle avlida, denna förtappade idiotsjäl.
Jag vet inte, men jag börjar sakta känna mer och mer förakt mot stockholmare...
Jag ser iaf bara deras sämsta sidor hela tiden...
Den där dryga framtoningen, den kvasi-intellektuella attityden, tendensen att liksom ställa sig över alla utom-stockholmliga invånare, lite sådär klappa-den-mindre-livsbevandrade-stackars-okunniga-lilla-människan-på-huvudet-sättet...
Det kanske bara är jag, men det var samma sak med AC/DC-fansen från Sthlm, och återigen samma sak med alla gästande AIK-supportrar som jag sålde matckbiljetter till under lördagen och söndagen.
Jag brukar dra mig för att generalisera, men jag förstår helt klart fenomenet i sammanhang när man bara för uppleva samma sak, om och om och om igen...
Slutkommentar om Peace and Love 2009 - det positiva övervägde iaf det negativa; vädret var bra, och dom flesta av banden också.
Vad lär vi oss av detta - aldrig mera festivalcamping, jag borde ha lärt mig redan under Roskilde.
Återkommande tanke - "I'm getting to old for this shit"
Både jag och Frida och några av mina vänner har yttrat detta ganska frekvent den senaste tiden, och jag vet inte varför egentligen.
Vi börjar ju knappast bli såå gamla än.
Möjligtvis har vi nått den åldern när man tror att man nått den ålder, alltså den åldern som i min generationsmun anses för gammal.
Den här sommarens hektiska schema börjar lugna ner sig.
Jag hann för övrigt med en sväng till Hälsingland och Edsbyn innan Borlänge, och träffade Fridas familj.
Det var trevligt :-)
Vi var på Erikshjälpen och köpte ett servistillbehör, vi hälsa på Stefan, vi spelade Donkey Kong, och jag fick läsa sagor för Ola två (!) kvällar.
Annars så har det mesta hänt i juni; Nillans student, jobb med Oscar och Jonas, AC/DC i Göteborg med pappa, Edsbyn och Peace and Love.
Det är några utflykter kvar; en sväng tillbaka till Dalarna, förhoppningsvis en sväng till Sthlm med Frida på två-års-dagen, och förhoppningsvis en dagssväng till Putte i Parken i Karlskoga den 30/7; vill väldigt gärna se Thåström då (som jag missa i Borlänge).
Sen vill jag hemskt gärna hinna med en sväng till Malmö och hälsa på Johannes några dagar, kanske ta en sväng över till Köpenhamn.
Blir dock svårt att få pengar och tid till detta i juli gamle vän?
Hur gör vi?
Är det helt kört i augusti?
Repar du hela tiden?
Nu ska jag dricka en kopp kaffe till!
Att titta på:
* Livet från den ljusa sidan (förstår inte hur jag kunnat missa denna pärla så länge)
On the job again...
... sjunger inte Willie Nelson.
Hans legendariska lilla textrad lyder som bekant "on the road again".
Det låter onekligen lite mer lockande, unset mer spännande.
Nu sitter jag här i Wadköping och lyssnar på Grieg.
Att lyssna på Grieg just nu är omåttligt behagligt.
Det är avslappnande.
Bråda dagar har gått, bråda dagar förestår.
Igår var jag och farsan i Göteborg och kolla på AC/DC.
Shit pommes alltså, vilken jävla konsert!
Den sällar sig till konkurrenter rakt upp på topp-tre-listan av konserter.
Gubbarna ligger nånstans mellan 55-60, men jävlar vad dom rocka.
They still got it, som the jänks brukar säga.
Brian Johnson kommenterade vid ett tillfälle Angus Youngs gitarrspel på följande sätt:
I swear folks, that man must have the devil in his fingers!
Förmodligen!
Dessvärre, som vanligt, så härjar en del människor värre än andra.
Visst, det är en rockkonsert; det är brukligt med folk som hoppar och studsar åt höger och vänster.
Är man inte beredd på att få några tår stämplade, eller en armbåde i sidan, så kommer man ställas för både en och två förhållandevis otrevliga överaskningar.
Vad man dock inte ska behöva vara beredd på, är att folk med full kraft kastar sig hejdlöst på andra människor. I det här fallet mig och farsan i synnerhet, samt en högst irriterad stockholmare.
Vi hade inte bett om att få stå i någon jävla mosh pit, och det gjorde vi med råge klart för vederbörande också.
Dom flög bokstavligen iväg som vantar, och fick smädelser av rang verbalt insmort i fejjan, både av mig och min gode far, och även av den irriterade stockholmaren.
Jävla idioter på ren svenska!
Jag måste nämna förbanden lite också.
Tyvärr var dom inte mycket att hänga i midsommarstången.
Bullet och The Answer.
Kändes mest som plagiat på sånt man redan sett, både musikaliskt och i framträdandet.
Kändes väldigt stereotypiskt, nästan pinsamt.
Upplägget av hela konserten kändes dessutom, till en början iaf, jävligt drygt.
Två timmart förband är fan inte coolt nånstans.
När publiken börjar skrika "get off the stage", så är det nog dags att börja fatta vinken.
En rolig grej som hände var att sångaren i The Answer frågar om publiken kan göra honom en tjänst, varpå en stor massa svarar "NO!".
Så... "get off the stage".
Men för övrigt; mycket bra konsert!
Kändes hur kul som helst att umgås med pappa också, det var länge sen vi hade en sån heldag.
Vi ställde oss cirkus 25 meter från scenen runt 18.00, och nånstans mellan 23.15-23-30 drog vi tillbaka till bussen.
Fyra timmars bussfärd förestod.
Så, återigen, Grieg känns skönt nu.
Det här inlägget kommer bli långt.
Midsommar har firats.
Utan Frida den här gången :-(
Det blev så, mest för att jag skulle på AC/DC.
Hon firade tillsammans med sin familj i deras stuga i Amungen.
Hade det inte stått konsert på schemat hade jag följt med.
Men jag fick fira midsommar och umgås med Johannes istället, vilket var osedvanligt trevligt faktiskt.
Inte för att det är otrevligt annars, men jag tyckte det var mäkta trevligt att hänga med dig den här gången broder.
Vet inte varför det var extra trevligt den här gången egentligen, men det var det iaf :-)
Kanske var det den där retrospektiva resan till sparring-sessionens underbara värld.
Midsommarafton för mig i år var lugn.
Åkte hem till mor och far och syster under dagen, och åt en riktigt traditionell midsommarlunch.
Sill, färskpotatis, den där goda röran som morsan gör, lite kassler och god sallad.
Ingen nubbe; det har aldrig blivit tradition i vår familj och det lider jag inte alls av.
Sedan blev det jordgubbar, grädde och gammeldags vaniljglass.
På kvällen tog jag bussen/bussarna in till Adolfsberg, vilket var ett projekt, och slöt upp med Johannes, Oscar, Micke, Junior, och dom andra på en fest där.
Jag hade köpt fyra goda stouts (drack tre), och det fick räcka.
Jag var rekordeligt osugen på att dynga ner mig i år.
Det blev en S:t Porter Cream Stout, en Chocolate Stout, samt en Guinees.
Kvällen var trevlig; det bastades, och sedan bänkade jag mig basically med några tappra själar på altanen.
Det blev lite trevligt samkväm, förkovring i Spotify, och slutligen en taxi hem till Tybble.
Väl där svängde jag och Johannes ihop en klassisk kladdkaka.
Jag styrde en snabb kosa mot 24-timmar-om-dygnet-öppna Statoil på jakt efter gammeldags vaniljglass (jag torskar rätt så massivt på den glasssmaken), och sedan parkerade vi i soffan till nått program som jag inte minns vad det var.
Nu blir det lite allvar här:
Innan allt detta tog plats, AC/DC och midsommar, gjorde jag en annan grej.
En väldigt rolig grej, sett till helheten.
Det specifika, just då, som var själva uppdraget, kändes dock inte så bra för min egen del.
Inte det jag konkret gjorde, utan snarare känslan som det gav mig.
Gud vad fel det här börjar låta!
Associera för helvete inte helt okontrollerat nu, kära läsare.
Jag kände mig inte speciellt bekväm; just den delen av processen kändes inte rolig för mig.
Det kändes nästan... lite fel.
Det är inte där jag ska vara, punkt!
Jag får i ärlighetens namn inte ut något av att vara just där, just då, och leverera.
Jag njuter av att skapa något, och sedan se det få liv.
Jag älskar det nått otroligt!
Men jag ska helt enkelt inte förvalta det, jag ska inte använda min kropp till att realisera det.
Det är en väldigt ärlig sak att erkänna, och jag tror att det är viktigt att man inte missförstår det.
Det handlar inte om vad man är bra på, eller vad man är dålig på.
Det handlar om vad man mår bra av, och, kanske framförallt, vad man mår dåligt av.
När den röda saftblandaren börjar snurra, så ska man ta det på allvar, och rannsaka sig själv.
Det har jag gjort i några dagar nu.
Ordentligt.
På nått sätt lagt ihop delarna och räknat ut summan.
Och jag har kommit fram till följande:
Jag ska skriva!
Jag ska inte skådespela!
Och tro mig, den här insikten har det tagit ganska lång tid att komma fram till.
Det har varit en resa genom olika saker; perioder av att vilja bevisa nått för sig själv, för någon annan/andra, visa att jag vågar, att jag kan om jag vill. Det har funnits stunder när man övervägt att utforska det ytterligare, bredvid stunder när man undrar vad fan det är man gör.
Det har varit väldigt mycket prova, väldigt mycket testa, väldigt mycket känna efter.
Nu känner jag mig slutligen klar med det, efter en ganska lång tid.
Nu vet jag.
På det här planet är jag framme, och det känns jätteskönt.
Det är verkligen en väldigt skön känsla att till fullo veta sin plats.
Då kan man göra det mesta av det, och "stänga av" det andra.
Fokus kallas det va :-)
Detta kommer emellertid påverka två personer i synnerhet, men mest mig själv.
Bara mig själv egentligen.
Ingenting av det som nu startats kommer upplösas eller avslutas; jag tror snarare att det kommer förbättras bara.
Sådär, allvarligare än så tänker jag inte bli i det här inlägget.
Imorn åker jag till Edsbyn för att äntligen få träffa min dam igen.
Det ser jag fram emot :-)
Sen är vi där i två dagar innan vi drar till Peace and Love.
Massa musik, massa musik!
I det stora hela mår jag väldigt bra just nu.
Livet vandrar sin gilla gång, och just nu är det en väldigt trevlig promenad :-)
Att lyssna på:
* AC/DC:s nya skiva Black Ice.
Att titta på:
* Before the Devil Knows You're Dead
Mr T. har kommit ifatt Mr T.
Jag är så trött så jag skulle kunna somna stående.
Alla veckans aktiviteter har slutligen hunnit ifatt.
Den där lilla gnuttan för lite sömn varje natt, varje dag, har nu adderats ihop till en försvarlig massa trötthet.
Jag känner mig utmattad.
Helt slut.
Veckan har bestått av väldigt mycket jobb, mycket träning, styrkepass såväl som konditionspass, en sväng på M/S Lagerbjelke i räkfrossans tecken, en flåsande debut i Korpen-fotbollens underbara värld, några kvällar av partykaraktär, samt för få timmar in the old sack.
Nu sitter jag på jobbet.
När jag kommer hem ska jag svida om till the slacker-outfit och sen obönhörligt ge mig hän till den uråldriga konsten att inte göra någonting whatsoever :-)
Smilbanden reser sig.
Det ska bli såå skönt.
Jag tänkte träna idag, men jag skjuter på det.
Mañana, mañana...
Jo, men faktiskt.
Idag för det bli så.
Jag ska lämna plasma imorn, så då blir det visserligen en ganska lugn träningsdag också... men ändå...
Man måste ta hand om sig också.
På tisdag kommer jag vara desto piggare, mer sugen.
Vilket musikhalvår det här kommer bli för mig och Frida för övrigt.
Mest för mig kanske, hihi... men gumman kommer också se massa.
Förutom att jag svischar iväg till Ullevi och AC/DC, så kommer vi förutom godispåsen Peace and Love, även se Green Day i oktober i globen.
Jag har väl aldrig hyllat dom som något favoritband, men jag gillar dom.
Dessutom ska dom släppa ny skiva, plus att jag ser konserten med Frida.
Då kan jag ju inte annat än gå.
Ska bli kul!
Mitt förra inlägg för övrigt.
Det där bittra upplägget med ultrasur marinering...
... står jag fortfarande för.
Jag skulle kunna börja skriva tusentals tecken kring företeelsen, men... nej, jag blir bara på dåligt humör.
Just då syftade jag iaf på mitt jobb i synnerhet.
En ganska tråkig insikt, efter år och ett flertal jobb i servicebranchen, är att folk i allmänhet inte beter sig särskilt bra.
Jag förstår inte hur man kan berättiga vissa, stundtals fullkomligt onödiga, sätt att föra sig i sociala sammanhang med sina fellow världsbor.
Tycker människor om att bete sig som... ja jag vet inte vad.
Det verkar onekligen finnas någon slags förlösande faktor i det hela...
Att liksom projicera hela sitt värdsliga missnöje på en stackars servicearbetare.
Usch...
Skämmes...
Det enda som är bra med såna här erfarenheter är att jag själv inte beter mig som ett svin mot servicebiträden.
Men det är också det enda.
Dessutom tror jag, utan att ge mig själv en välpolerad gloria, att jag skulle vara en god samarit oavsett.
Nu ska jag gå också köpa en billig foccacia på ica, samt en havredryck.
Det tycker jag är gott :-)
Peace!
Irriterad...
Blir rekordeligt trött på folk ibland.
I närhet som i borthet.
Usch på er!
On the job
Vem kunde ana att ingen skulle besöka turistbyrån idag...?
ALLA!
Men jag borde inte klaga.
Förutom att jag är zombietrött så får jag trotsallt fet OB idag, och det är ju nice.
Min medarbetare har däckat inne på fikabordet.
Hon sover.
Blev hårt igår tydligen, hehe.
Jaja... händer ju inget här iaf.
Var på fest hos Mia igår.
Eller, det var mest samkväm.
Det var sjukt kul iaf.
Shit vad vi skrattade.
Sånt där obefogat skratt som inte har nån poäng... egentligen.
Det var kul.
Blev lite öl, lite musik, och en kladdkaka som gode Michel von dem Flash svängde ihop :-)
Sitter här och förundras över den saliga blandningen som företagets blandskiva inbjuder till.
Gospel, rock, trubadur... little bit of everything.
Mitt frisklevnadsprojekt går ganska bra.
Det är alltid en extra anträngning att komma igång på riktigt.
Men det funkar.
Gröt har det blivit, två styrkepass hittils, ville hinna tre men jag skyller på valborg.
Jag lägger till, så här nu i efterhand, att högtider sällar sig till undantagskategorin.
Märk väl dock; jag ämnar inte missbruka denna undantagskategori.
Ska inte gå i den fällan.
Ikväll verkar det som att det blir Wolverine.
Måhända en efterföljande uteservering.
Eller kanske skulle man prova det där nyöppnade cafét vid Köpmangatans hörn; Espresso House.
Verkar trevligt.
Har surfat omkring massa på adlibris.se under dagen.
Finns skitmycket böcker jag vill läsa.
Jag vill sluta cirkeln i min Sin City-serie.
Jag vill påbörja Fukta min aska om Bellmans marinerade levnadsbana.
When We Were Winning verkar intressant; om Broder Daniels uppgång och nedgång.
Profeten av Kahlil Gibran har jag velat läsa länge; den är ju billig dessutom.
Kapten Grants Barn är också intressant, men den verkar ju fan inte finnas.
Sen skulle jag gärna, av blott historiskt intresse, vilja läsa Ian Kershaws biografi om Hitler.
Men, men... dinero dinero.
Jag har beställt två:
En biografi om AC/DC.
Vill läsa om dom innan jag och farsan drar till Ullevi för deras konsert i sommar.
Sen beställde jag Änglar och demoner.
Mest för att den var så sjukt billig, plus att det kan vara lite skoj att ha läst den innan den har biopremiär.
Jaja, that's it tror jag.
Nu vakna min kollega också.
Ska dricka kaffe nu och svara på några mejl, om det finns några.
Peace
Tjäiping app
Nu är det dags att skärpa sig lite.
Nu ska jag sluta frossa så okontrollerat i livets goda.
Jag ska börja träna disciplinerat och okristligt regelbundet.
Jag ska äta rätt, dricka rätt, gå på toa rätt.
Hela mitt väsen ska genomsyras av frisklevnad och shaping up.
....
Det är ungefär så jag har gått och tänkt nu i två månader.
Nu sitter jag här i den analkande natten, och nibblar på en ballerina choko, innan förestående manifest undetecknas.
Jag har under lång tid i mitt huvud intalat mig att börja träna... ordentligt... och det har ju funkat sådär...
Nu, inför er alla, eller dig, trogne läsare, om du finns, lovar jag dig, fast framförallt mig själv, att ta tag i detta.
Om flera vet om mitt välmåendesprojekt, så känns på nått vis mer motiverat att lyckas genomföra det.
Såhär ska det gå till:
Kortsiktiga mål till gagn för långsiktiga mål; en dag i taget, en vecka i sänder, månad efter månad, och så vidare.
Regelbunda mål mat; frukost, lunch och kvällsmat.
Gröt; målsättning varje dag, tre koppar grönt te, också varje dag (lönlöst att ens konsumera grönt te annars har jag hört), nyttig mat; fibrer, fullkorn, proteiner, och yadayadayada, hela fadderullan.
Tre styrkepass i veckan, ett konditionspass i veckan, helst två, vilket säkert kommer gå bra.
Minst sju timmars sömn om natten, helst åtta... detta bävar jag för, kommer förmodligen bli svårt, men det måste gå huvudelen av tiden iaf... annars raseras ju allt obönhörligt.
Armhävningar och sit-ups varje kväll, tillsammans med gumman. Gäller alla vardagar, helger är önskvärt.
Total avhållsamhet slopar jag på en gång, en strikt principiell livstil välkomnar jag inte... det är tråkigt (läs inge kul)...
Här kommer alltså undantagen in i bilden!
Jag kommer förbihålla mig rätten att dricka kaffe när jag vill och även rent kvatitetsmässigt; hur mycket jag vill.
Det är okej att ta en liten kakbit vid fikatillfällen, dock hellre sällan än ofta.
Fredag, lördag är socker -och saltdagar, MEN! ... inget frosseri.
Jag tror detta blir bra.
Frida får vakta mig också.
Och... ja just ja... alkoholen... den ska med stor ansträgning förpassas till helgerna... naturligtvis...
Och snusen... som till min väna dams stora förtret har bosatt sig under läppen... ibland... och märk väl... ibland... den ska intas med ungefär samma intervall som nu, alltså inte speciellt ofta!
:-))
Att titta på:
* The Squid and The Whale
* The Prestige
Till en fredagsmånvandrare
Det finns en stjärna man får ta ner
Det finns en stjärna som är din
Och vill du veta en sak till
När skeppen lägger ut från land
Och du ska långt långt bort nånstans
Ta den alltid med i din hand
Ta den alltid med överallt
Jag önskar dig allt vackert för du är
Det bästa som jag vet
Vad jag önskar att du får
Allt det där som du vill åt
Jag önskar seglen tar dig med
Till en oupptäckt planet
Ingenting av det här
Ingenting av det där
Jag önskar dig allt vackert för du är
Det bästa som jag vet
Det bästa som jag vet
Det bästa som jag vet
Det bästa som jag vet
Det bästa som jag vet
Följ med fjärilar och fåglar som du ser
Kasta allting som du inte vill ha med
När vägen går isär och floden blir ett hav
Låt din stjärna visa vilken väg du ska
Det bästa som jag vet
Det bästa som jag vet
Det bästa som jag vet
Det bästa som jag vet
And on we go
Då sitter jag här.
I natten...
Äter kalla köttbullar och lyssnar på Mr. Barkmans brännskiva.
Specially made for me.
Ryan Adams sjunger New York, New York.
Bra, bra.
Helt okej.
Oscar och Jonas och jag körde ett spontant häng i afton.
Folköl, snus, grand marnier och The Office.
Gillar detta, känns gött!
Fan, det kommer gå bra!
Franz Ferdinand
Walk Away
Gillar denna bättre än New York, New York.
Helt klart.
Frida är hemma i Edsbyn och hälsar på familjen.
Det känns tomt här.
Min dam saknas mig, big time!
Fast hon kommer hem imorn.
En ganska kortvarig ensamhet, men till trots en jävligt påtaglig ensamhet.
Embrace tvåsamhet, jag gillar det bättre!
Utan tvekan...
Nog flyter jag på ett folkligt öl-rus...
Fast jag tycker det är trevligt.
"På en måndag..."
Ja, på en måndag...
Det må vara hänt, vadå rå?!
Äntligen...
"Äntligen..."
Ordet i sin rätta bemärkelse.
Äntligen händer något annat.
Jag jobbar visserligen...
Men som jag skrev för länge sen: spexet frånvaro framhäver en annan tillvaro.
Eller nått...
Nu händer plötsligt andra saker.
Och som jag välkomnar det, det är på tiden!
Calleth You, Cometh I
The Ark
En klassiker Tomas.
Värdig representant.
Ja, vad ska jag skriva.
Jag känner ett visst motstånd till att vara sådär ohämmat öppen som jag en gång var i bloggsammanhang.
Jag vet inte riktigt om det passar sig.
Det känns plötsligt väldigt privat.
Inte lika angeläget längre.
Jag pratar hellre med Frida, eller med Oscar eller Johannes, Micke, eller för all del Jonas; vänskapen växer.
Mycket trevligt!
JUST NU:
(utan rangordning)
#1 - Ofantligt härligt med vår i luften!
#2 - Må Zeus light up the ass på alla som slänger glassplitter på Örebros cykelbanor...
#3 - Kortsiktighet
#4 - Långsiktighet
#5 - Jag är kryptisk... härligt!
#6 - Johannes kommer hem imorn!
#7 - Jag och Frida kommer most certainley (hoppas jag iaf) åka till Peace and Love i år! Mötley Crüe, Thåström, Winnerbäck, Volbeat, A Camp, Immortal Technique, Lundell, Moneybrother, m.fl.
#8 - Det blir en bra sommar; AC/DC med pappa, Dalarna med O och J, ovannämda Peace and Love med F, Europa (?)
#9 - Skatteåterbäring, 9000 (!)
#10 - Eminem släpper ny skiva inom kort, Relapse, spännande!
#11 - Jag tycker väldigt mycket om min familj; ni är bäst :-)
Nog händer det saker.
Mer än vad jag behöver förklara...egentligen.
Jag trivs bra nu!
Att titta på:
* Half Nelson
* Utlämnad
* Harsh Times
Dessa kan du undvika:
* Eden Lake
* Planet Terror
Peace!
Farewell Örebrospexet
Nu pensionerar jag mig från spexet.
Det känns som det är dags... av flera anledningar.
Den största är att det tar för mycket tid.
Alledeles för mycket tid går till spillo för saker som jag hellre vill göra.
Det är dessutom inte lika roligt längre.
De senaste två åren har det rådit en slags hatkärlek till spexet.
Det fanns länge väldigt många positiva sidor som övervägde dom negativa.
Nu, framförallt det här produktionsåret, har dom negativa sidorna vuxit, och hela grejen befinner sig i något slags balansläge...
...och då tycker jag att det är dags att sluta.
Jag har hört mycket om årets spex, som jag har haft stor del i att skapa, och det finns såklart delade åsikter om hur slutresultatet blev.
Som väntat så rynkade ganska många gamla spextraditionalister på näsan; såna som promt hävdar att ett spex ska skrivas enligt regelboken; svängarna ska vara snäva, och förändringarna, om möjligt, så små som möjligt.
Låter jag bitter... inte meningen... tycker mest det är tråkigt när ett format så fanatiskt genomsyras av ett "ska var si, ska vara så"...
Jag var nog en av dom som slogs hårdast för att ta ut svängarna lite i år, försöka förändra litegran i konventionerna, men ändå behålla dom ingredienser som starkast karaktäriserar ett spex: temadialoger, alliterationer och så vidare.
Jag är av den bestämda åsikten, mestadels, att om man vill göra ett vinnande koncept odödligt så måste man våga förändra sig.
Jag tyckte årets spex blev bra.
Inte för att jag var med och skapade det, utan för att det helt enkelt blev bra.
Vi hade ett bra manus som förvaltades väl av regi, skådespelare och dekor.
Nu är det dock dags att göra nånting annat.
Nånting som tillåter utrymme och frihet.
Nånting som inte är fast i konventioner.
Spexet har gett mig mycket, och jag värderar verkligen den här tiden av mitt liv.
Tack till alla som jag fått nöjet att stifta bekantskap med :-))
Vad händer annars.
Inte mycket just nu.
Ganska skönt...
Väldigt skönt...
Helgen var lite tung.
Mest på grund av att jag och den jag tycker bäst om blev arga och besvikna... på varandra.
Men vad ska man göra, sånt händer ibland.
Inte kul, men kanske nödvändigt.
Blev dock lite sådär onödigt dramatiskt som det kan bli när hjärnan ligger och gurglar i en försvarlig rusdrycksmarinering.
Tyvärr hamnade lite oskyldigt folk in the crossfire.
Eller ja, inte riktigt kanske, men det var tråkigt att jag inte hann säga hejdå till Johannes (igen...), samt att KM förlorade två stycken hjälpredor till städningen.
Till alla som på nått sätt påverkades av detta: jag ber om ursäkt :-)
Nu är allt iaf bra.
Ingen fara :-)
Vad har hänt?
Lite allt möjligt.
Jag var på Laleh härom veckan.
Ett av några privilegier som jobbet för med sig.
Det var hur bra som helst.
Det är som en musikalisk sagoberättelse.
Jag har fått börja skriva debattsidor för Studentmagasinet, plus krönikor och kalendarium.
Sjukt långt ifrån helförsörjande, men en liten bit till på vägen.
Det som jag skrev om i förra inlägget; att avsluta saker.
Det har jag gjort, och gör fortfarande.
Det är bra; det ger med sig det resultat som jag hoppades på.
Man orkar lite mer, mindre tyngder på axlarna.
Inte för att jag tycker mig ha det speciellt tungt på axlarna just nu, men till trots; det är väldigt skönt.
Jag har upptäckt ebay's möjligheter.
Det är i och för sig inte bara bra, det är mest dyrt.
Jag har köpt första numret av Watchmen, och orginalmusiken till 8 Mile på LP.
Fraktkostnaden kostar mer än själva produkten, så shoppingen där begränsas (dessvärre).
Jag har varit massa på bio.
Jag har sett Watchmen.
Tyvärr lovade introt på tok mycket mer än vad själva filmen kunde hålla.
Det var inte dålig tycker jag, men den faller till trots.
Alan Moore har sagt att serien är omöjlig att filmatisera.
Ligger nog mycket i det.
Förlagan för filmen är för lång.
Punkt.
Nu ska jag titta på andra delen av Lonesome Dowe.
Att titta på:
* Transibirian
* Transamerica
* Gran Torino
* The Wrestler
Peace!
Closure
Jack Nicholson sa "once again... closure" alldeles nyss.
Han sträckte ut armen, tog emot sina förväxlade läsglasögon från sin frånskilda fru, och sa "closure".
På en restaurang i Paris.
"Closure".
Jag uttalade inga nyårslöften i år.
Men jag formulerade några stycken inuti mitt huvud.
Några som jag håller.
Några som jag bryter, men som ändå kommer lämna vissa fotspår i ett "försöka duger".
Men "closure"...
Det ska få genomsyra mitt år.
Jag ska avsluta saker.
Jag ska påbörja saker också, men dessa kommer inte få den tid dom förtjänar om jag inte gör några "closures" först.
Jag vet redan några saker som det ska sättas punkt för.
Så ett år flöt förbi...
Jaha...
Inte för att det bara var ett dåligt år, men... stundtals påfrestande.
Ingen milslång krönika den här gången.
Jag sällar mig till den rådande uppfattningen om att privatbloggarens tid sakta men säkert är över.
Åtminstone för nu.
Om jag bortser från Frida, och allt som vi hunnit med det här året, så tror jag att 2008 faktiskt har gett mig fler tråkiga och sorgliga insikter om människor, samhället, och min omgivning och världen i största allmänhet, än vad det har gett mig bra saker.
Jag tror mig ha blivit mer cynisk, lite bitter, lite för insiktsfull för mitt eget bästa.
Jag känner mig inte lika öppen i sociala sammanhang längre, ibland känner jag mig rent av tillknäppt.
Och detta stör mig nått otroligt.
Det är så tråkigt.
Mycket därför som flera av dessa "closures" är viktiga för att liksom bli av med den här tråkiga inställningen till saker och ting rörande mig och det som jag kommer i kontakt med.
Utgångsdatumet för flera saker har passerat sedan länge, och nu är det på nått sätt dags att slänga upphovsmakare och upphovsomständigheter till negativitet i soptunnan.
Det finns en del saker som jag verkligen inte behöver.
Solong sjunger Christian Kjellvander.
Solong anammar Tommy.
Solong till gagn för Nice to meet you.
Nu är kl. 23.23.
Man får önska sig nånting.
